Bästa svaret
Det engelska språket behöver inte i praktiken följa reglerna eftersom det är att prioritera att lyda tanken och mening och vad man slutar skriva beror på vad de menar att säga och ha menat. Som allt i livet är regeln, protokollet och metoden för hur man ska gå med sina engelska skrivningar: det beror på situationen. Som det har noterats här, om man skulle vilja säga ”något hur, på något sätt” så ser det smartare och snyggare ut än att säga ”på något sätt, på något sätt”.
Svar
”Vem som helst”, ”någon” och ”ingen” är vart och ett ord. Mer specifikt är de båda lika mycket ett ord som varandra. Om du ignorerar hur de stavas och koncentrerar dig på hur de sägs, kommer du att märka att det är liten skillnad i deras stress eller intonation: ”NÅGON-en”, ”NÅGON-en”, ”INGEN-en”. Du säger inte ”någon” på samma sätt som du säger ”någon” (som i ”någon sak”); du säger det som en enda ord-enhet. Detsamma gäller ”någon” och ”ingen”.
Stavning innebär vissa svårigheter för dessa tre. De är sammansatta ord, ”något” eller ”något” eller ”nej” och ”ett”; vi vill skriftligen visa att föreningarna bildar enstaka ord. Engelska tenderar att skriva sammansatta ord som, ja, ett ord: ”bas” och ”boll” bildar ”baseball”, inte ”basboll”.
Problemet med ”någon” och ”någon” och ” ingen ”är att, åtminstone skriftligt, den första biten i varje ord slutar med en vokal och den andra biten börjar också med en vokal:“ an yo ne ”,“ som eo ne ”,“ n oo ne ”. Engelska stavningen är notoriskt inkonsekvent kring vokaler, så att sätta två av dem i stavningen kan skapa oklarheter.
Detta är inte så stort problem för de två första orden. När vi sätter ”någon” och ”en” ihop för att bilda ”vem som helst”, medan det ser ut som det kan uttalas ”an-yone”, de flesta människor kommer nog inte att läsa det på det sättet. På samma sätt ger ”något” och ”en” för ”någon” en möjlig tolkning av ”som-eone”, men det är ganska tydligt att det inte är meningen.
Men det är ett problem för ”ingen”. Det uppenbara uttalet är inte det avsedda ”ingen”, det är ”middag”, med ”oo” -ljudet som det fördubblade o representerar oftast. Det hjälpte inte att när ”en” -föreningarna föddes under mellanliggande engelska var ingen en alternativ stavning av ”middag”. ”Ingen” är alltså inte den perfekta stavningen.
Det finns två lösningar på problemet ”ingen”. En är att bindestrecka de två (”ingen”), för att göra det tydligt att det är ett enda sammansatt ord. Överraskande nog kom detta till mode ganska sent: enligt Oxford English Dictionary,
den bindestreckformen ingen verkar ha varit infördes i mitten av 1800-talet och att ha varit ovanligt fram till slutet av 1900-talet.
Det andra alternativet är att lämna ”nej” och ”en” åtskilda av ett utrymme, därav ”ingen”, som föregår före ”Ingen” i hundratals år. Båda fungerar där ”ingen” inte gör det. (Under tiden har ”kropp” -föreningarna (dvs ”någon”, ”någon”, ”ingen”) ett andra element (dvs. ”kropp”) som börjar i en konsonant, så ”nej” och ”kropp” är fria att sammansättas rymdlöst.)
Tack för att du frågade!