Bästa svaret
Jag skulle jämföra det med ”tidigare”
två år tidigare
2 år tidigare
Något ägde rum två år tidigare
Det kommer troligen från ordet ”Gå, borta.”
Bara baserat på min kunskap om hur språk förändras och utvecklas, skulle jag säga att det kan ha varit ”två år sedan” på en gång och vi förkortade det.
2 år har gått sedan något hände.
Svar
Gammalt är guld, det sägs alltid. När jag var fem år gammal, för ungefär 55 år sedan, sa mina äldste att deras gamla dagar var guld. I dag säger min son, som är cirka 30 år, ”gammalt är guld.”
Jag undrar alltid varför alla gamla dagar är bättre än sin nuvarande. Gammal musik och låtar var bra. Gamla filmer var enastående. Gamla kläder var av bättre kvalitet. Gammalt hantverk var värdigare. Gamla silke sarees var bra. Förr i tiden var maten av hög standard. Gamla fartyg och varor var av hög kvalitet.
Gamla lärare var utmärkta. Gamla skolor var bättre lärocentra. Gamla möbelstycken var mer tilltalande. Gamla hus var användarvänliga, luftiga och väl ventilerade. Gamla spel med minimala men råa prylar var mer förtrollande. Den gamla All India Radio underhöll oss alla med höga kvalitetsprogram. Gamla vänskap var mer tillförlitliga. Gammalt vin var gott. Varför den här gamla kolaveri di och da? Är det något att göra med en persons psyke? Nej. Det kan inte borstas bort eller önskas bort helt enkelt så. Gammalt är, och var, riktigt guld. Men varför?
Tiderna förändras snabbt. Värdena urholkar. Godhet ersätts och det mäts nu av smarthet att fortsätta med livet. Vi har blivit alltför vaksamma, känsliga och misstänksamma utan någon verklig anledning. Idag friska vi alla, åtminstone inåt. Vi tar saker med en nypa salt. Även om dagens materiella bekvämligheter – som man inte ens kunde drömma om för ett decennium sedan – är överflödiga, är det fortfarande något som är fel med livet. Vad är det? Fred? Lycka?
Fred rådde tidigare, trots krig. Det fanns förtroende. Det fanns hopp. Människor slappnade av bättre. Det fanns ingen klamring på saker som man inte hade. Frånvaron av dem som inte ansågs nödvändiga att äga gjorde ingen skillnad i ett lyckligt liv.
Det fanns tillfredsställelse. Konkurrensen var mindre halsbesvärad. Det fanns oro, tillgivenhet och äkta bindning. Det fanns samhörighet. Viktigare, människor var tålmodiga. Utan tvekan fanns det fattigdom och brist, brist och svårigheter. Men det fanns skönhet i livet och vänskap bland alla. Tvister sorterades snabbt och i godo. Domstolar hade ganska mindre affärer.
När Kina invaderade oss i början av 1960-talet fanns det akut rationering av väsentligheter. Socker försvann. Men människor var nöjda med jaggery. Vete ersatte ris i många sydindiska familjer som en tid stapelmat. Fasta och svälta var dagliga angelägenheter. Människor hjälpte varandra. Det var en total mörkläggning och människor gick utan ström i flera dagar. Det fanns kamratskap.
Platser för tillbedjan var fridfulla och lugna. Det fanns ingen skräck, varken i sinnet eller på riktigt. Alla samhällen existerade i minnet och människor väntade på bättre tider. De tolererade brister i andra och rymde andra idioter, brister och fallgropar. De tog konstigheter i sitt steg utan att murra. Rangkonsumentism fanns inte.
Familjer var stora och gemensamma familjer var normen. Det fanns gäster att äta mat och det fanns beredskap att dela vad man än hade. Regn var original och leenden var naturliga. Luften var frisk. Det var få privilegier att njuta av. Ändå var livet komplett, meningsfullt och hälsosamt. Människor lånade ut pengar till behövande utan dokument och papper. Skulder skrivs av utan protester och tävlingar. Tiderna var tidlösa. Värdena var ovärderliga och principerna var ovärderliga.
Huvuddörren till vårt hus, som ligger vid den fega änden av vår lilla stad i Andhra Pradesh, var aldrig låst förutom på natten. Windows var öppet dygnet runt. Det fanns inga dubbla grillar för huvuddörren. Vi kände alla i staden, men med smeknamn (bara brevbäraren kände de riktiga namnen). Att idag inte känna till grannen är en etikett och norm. Sekretess förväxlas med frihet och frihet. Man är tvungen att titta på hyresgästernas diagram i lägenhetskomplexet för att få veta om grannarna som bur i tändsticksboxens lägenheter.
Om det var lunch skulle gästen gå med oss. Konstigt nog var det alltid mat hemma åtminstone för en gäst. Gästerna tog aldrig med sina tvålar, handdukar, hårolja eller rakapparater. Besökare kom med det minsta och lämnade med det maximala som vi hade råd och spara åt dem. Idag är det ”jag och min ”Kultur. En gäst är den mest ovälkomna själen, mer när favorit-TV-serien är på.
Vi gick alla till skolan, mil bort, barfota i den brännande solen. Vi kände aldrig smärtan. Det fanns tragedier i familjer, folk tog dem i sitt steg.Ingen rusade till media. Media var mer ansvarsfulla och mogna. Dumma historier underhölls aldrig. Det fanns ingen sensationalism. Naturkatastrofer inträffade och lidandena var allvarligare. Men människor andades lätt. Till och med en-plus-en-familjer kvävs i dag. Det fanns inte många telefoner. Mobiler var obefintliga. Ändå pratade människor glatt.
Det fanns inga tvåhjulingar med hög cc. Ändå träffade vänner varandra varje dag. Det fanns inga supersnabba bussar eller tåg. (Glöm flygplanen). En 40 km lång resa tog tre timmar. Ändå klagade ingen. Läkare var få och långt ifrån. Sjukdomar var många. Inga stora sjukhus, lämna ensamma super-specialiteter, i mil och mil. Ingen mumlade.
Det var ge och ta, och det var riktiga tårar under svåra tider. Vägarna var fria från spännande fyrhjulingar. Klänningar var skräddarsydda och inte färdiga. Hotellägare serverade färsk mat. Mat kyldes aldrig. Fruktjuicer var färska, aldrig konserverade. Hemmat var ugnsvarmt, värmdes aldrig upp igen.
Idag är det användning och kast, vare sig det är ett batteri, en pryl, ett redskap, pappa eller mamma. De dagar var det användning, kom ihåg och respekt. Tidigare gamla hem är ålderdomshem nu. Donationer till välgörenhetsorganisationer och barnhem är rikliga nu. Templen svampar i varje koloni. Ändå torkar mänskligheten ut, och om gudomlighet desto mindre sagt desto bättre.
Välgörenhet började hemma då. Även tiggare var värdiga. De var ödmjuka och aldrig giriga. Människor var självgjorda. De är självcentrerade nu. Familjeäldste var filosofer, guider och rådgivare. Idag finns rådgivare för varje icke-fråga till ett pris. Psykiatriker var okända då. Idag sprider de sig, en för varannan störd person.
Hälsa var inte en oroande fråga. Det är en psykisk fråga nu. Vi marknadsför ohälsa i så många namn idag. Läkemedel är en ”buy-one take-two (sjukdomar?) -Formel” nu. Skilsmässor var få och långt ifrån. Varje bröllopsdag är en milstolpe nu.
Det fanns engagemang i vad man gjorde de dagar.
Det finns handel med allt vi gör idag. Det finns alla hjärtans dag, systradagen, pappadagen, mammadagen, vardag, läkardagen, sjuksköterskedagen, makedagen, fruens dag, vattendagen, sparvdagen, diabetesdagen, AIDS-dagen, TB-dagen och varannan dag. Det var bara måndagar, tisdagar och så vidare tidigare. Glöm det förflutna, sa någon. Varför skulle man? Är det för att nutiden är outhärdlig att sinnet inte skulle torteras med det förflutnas härlighet? Det sägs inte för ingenting att gammalt är guld.
Courtesy- The Hindu
Pushpa saran ji.