Bästa svaret
Med tillstånd av ”Google” eftersom jag har aldrig läst det …
Det senaste decenniet har äntligen lagt vilan för stereotypen av Kipling, den imperiums jingoistiska poeten. Med få undantag har nyligen kritiker av Kiplings verk kommenterat tvetydigheten och mångfalden av hans fiktiva porträtt av Empire, och har med rätta insisterat på att separera Kiplings offentliga persona från hans konstnärliga person. Naturligtvis kan ingen förneka sympati för projektet att bygga imperium – och beundran för dem som är engagerade i det – som sträcker sig över mycket av Kiplings indiska fiktion, men det finns också mörkare, mer cyniska visioner om Empire i Trots det ökande antalet publikationer om Kiplings förhållande till Empire – totalt mer än 20 artiklar och minst tre böcker under de senaste 15 åren – och trots det praktiskt taget allestädes närvarande erkännandet av den ambivalens som kännetecknar Kipling. s arbete har få analyser engagerat vissa berättelser på djupet för att visa hur denna ambivalens utarbetas. Denna uppsats kommer att undersöka ”The Beast of the Beast”, ett arbete som kan kasta mycket kamp mot Kiplings förhållande till Empire, för det representerar en av hans mest kraftfulla kritiker av Empire: som en allegori över förhållandet mellan brittisk koloniserare och indianer koloniserade, förtjänar det en plats tillsammans med berättelser som ”The Strange Ride of Morrowbie Jukes” (1) och ”The Man Who Would B Kungen. ”
Händelserna relaterade till” The Beast of the Beast ”är bedrägligt enkla. (2) Fleete, en markägare som nyligen anlände till Indien, överdrycker alkohol vid ett nyårsfest och gör en upprördhet mot den indiska apeguden Hanuman genom att slipa sin cigarr i pannan på en tempelstaty i Hanumans likhet. Han tillkännager sedan berusat, ”Shee that?` Mark of the B – beasht! I made it. Ishn it it fine? ”(218). Plötsligt går en naken och spetälsk” Silver Man ”ut bakom bilden och , innan berättaren eller hans vän Strickland kan ingripa, rör hans huvud mot Fleetes bröstkorg. Strickland och berättaren bär den fortfarande berusade Fleete hem och börjar nu den gradvisa omvandlingen av Fleete till ett odjur: hans luktsinne blir allt starkare, han äter rått kött, hans hästar är blyga när han är omkring honom, han grovar på händer och knän Stricklands trädgård, och han tappar äntligen talets kraft och skriker som en varg. Samtidigt dyker det upp ett märke på hans bröst – förmodligen där Silvermannen rörde vid honom – och det liknar fläckarna på en leopardens hud.
Strickland berättar vid denna tidpunkt berättaren att förbereda sig för problem, och under den natten dyker Silvermannen upp vid Stricklands hus och går runt på utsidan medan Fleete kramar i sitt rum och reagerar till den spetälska närvaron. Strickland drar slutsatsen att Hanuman har trolskat Fleete för att straffa honom för vanhelgningen och beslutar att ingripa. Han och berättaren fångar silvermannen, binder honom och ber honom att bota Fleete. När han inte gör det torterar de honom med uppvärmda pistolfat. Vid gryningen släpper de silvermannen och säger till honom ”att ta bort den onda anden” (230); han rör vid Fleetes vänstra bröst, och Fleete återvänder omedelbart till sitt normala tillstånd och somnar. Silvermannen lämnar, och Strickland åker till Hanumans tempel för att rådfråga prästerna om försoning för Fleetes vanhelgelse av idolen, men är berättade att händelsen han beskriver aldrig inträffade. När Strickland återvänder kan inte heller Fleete komma ihåg någonting om händelsen utan skämtar om en hundliknande lukt i hans rum. Strickland upplöses omedelbart till hysterisk skratt, liksom berättaren, och inser att han, när han torterade Silvermannen för att rädda Fleetes liv, har förverkat alla anspråk på att vara en civiliserad engelsman. Berättelsen avslutas med det ironiska uttalandet att ”det är bra känt för alla rätt sinnen att hedningarnas gudar är sten och mässing, och varje försök att ta itu med dem på annat sätt fördöms med rätta ”(232).
Mötet mellan Fleete och Hanumans idol tyder på det främsta mötet mellan koloniserare och koloniserade, engelsmän och indier, öst och väst. …